Cyklade till min MasterMind-grupp idag, och lyssnade till On Being med Krista Tippit, som intervjuade Marie Howe, en amerikansk poet. Intressant som alla Kristas intervjuer, men framför allt så fastnade jag för Maries dikt Hurry som du kan höra uppläst av poeten själv här. Lyssna till den, den är bara en minut, så du hinner, jag lovar.
Dikten handlar om en mamma som skyndar på sin dotter, för att hinna alla vardagliga ärenden. Hon kommer på sig själv och gör en tankevända. När dottern får chansen att agera mamma, så agerar hon så klart exakt som mamman, och skyndandet fortgår.
Känns som vi alla är hjärntvättade, mer eller mindre. Dessa digra att-göra-listor. Alla måsten. Allt som vi tror vi måste göra, för att någon annan gör det. Alla aktiviteter som barnen måste få gå på, annars är vi dåliga föräldrar som inte ger våra barn möjligheten att pröva på precis allt. Alla utlandssemestrar, spa-helger, renoveringsprojekt och bilinköp. Vi har fastnat i tron att det ska vara så här. Men måste det vara så?
Aldrig har vi väl haft så stora möjligheter att skapa det liv vi verkligen önskar och mår bra av, som just nu. Men hur många av oss gör det? Hur många tar tillfället i akt? Alltför få, tänker jag ibland. Undrar över vad det är som gör att många individer fattar beslut och väljer sådant som de inte mår så bra av, åtminstone inte långsiktigt.
Jag vet inte om min omgivning upplever det på samma sätt som jag, men jag saktar ner just nu. Och det är underbart. Det ger mig möjlighet att tänka, att reflektera, att bara vara. Jag älskar det. Testa det du med. Testa att sakta in. Att ta det lugnt. Att bara vara, på det sätt som du och din kropp mår allra bäst av (varande måste inte innebära att sitta med benen i kors och humma, märk väl!). Se vad som händer.
Får vi måste inte skynda så mycket. Vi hinner ändå. Jag lovar. Frågan är om du tror på det. Gör du?
